Tidskriften Ordning

“De sovande, tror jag Herakleitos säger, är verksamma och medverkande i vad som sker i världen.”

        Markus Aurelius, Självbetraktelser

I inledningen till den tredje boken av Krig och fred, ett verk som fram till denna punkt skildrat fyra aristokratiska familjer i Ryssland år 1805-1812, ställer Tolstoj en fråga:

Miljoner människor begick ett oändligt antal illgärningar mot varandra, bedrog och förrådde varandra, stal, förfalskade och släppte ut ogiltiga sedlar, rånade, brände  och mördade i en sådan omfattning att det skulle behövas flera års domstolsprotokoll för att få med allt, handlingar som inte betraktades som brottsliga av människorna som utförde dem. 

Vad var det som ledde till denna oerhörda tilldragelse? Vilka var orsakerna?

Vid denna punkt i historien, när Napoleon inlett sitt ryska fälttåg, vänder Tolstoj sig in mot sitt eget verk. Att berätta en historia är att binda samman vissa händelser på ett visst sätt, den ena leder till den andra till den tredje och så vidare. Men med vilken rätt ger vi en orsak företräde framför en annan, vad är det som driver historien? En vanlig tanke är att enskilda personer och deras handlingar driver historien framåt, ”Napoleons maktlystnad, Alexanders fasthet, diplomaternas misstag och så vidare”, och även om förklaringar av denna sort kan ursäktas hos människor som resonerar samtidigt som handlingarna utspelar sig menar Tolstoj att de är klart otillräckliga för senare generationer, ”som har möjlighet att studera händelsen i hela dess väldighet och tränga in i dess enkla och fruktansvärda innebörd. För oss är det obegripligt att miljoner kristna människor dödade och plågade varandra för att Napoleon var maktlysten, Alexander visade fasthet, Englands politik var svekfull och hertigen av Oldenburg blivit förolämpad.” De efterkommande som studerar händelsen upptäcker fler och fler orsaker, alla riktiga men också alla futtiga i jämförelse med den händelse de ska vara orsak till. Orsaker som soldaternas stridsvilja, Rysslands statsskick, en viss hertigs vara eller icke vara. Vi kan även gå längre och längre tillbaka i tiden för att finna orsaker, om inte franska revolutionen skett, om den nya världen aldrig upptäckts, om mongolerna fortsatt över Donau, om Jesus aldrig korsfästs… hur ska vi kunna hitta en enskild avgörande orsak? Alla dessa orsaker, små som stora, miljontals, samverkar för att åstadkomma det som sker. ”Följaktligen fanns det inte något som ensamt för sig ledde till händelsen, utan det som skedde, det skedde bara för att det skedde.”

I varje enskild persons handlande finns ett fullkomligt godtycke, vi är ändliga varelser och våra handlingar är tillfälliga. Vem som helst hade när som helst kunnat göra annorlunda än vad den gjorde. På samma gång är varje individs handling fullkomligt nödvändig, för den hade inte kunnat göra det den gjorde utan allt som tidigare skett. Innan något sker är allt möjligt, det är därför vi inte kan förutspå framtiden, efter att det skett är det en nödvändig följd av alla världens tidigare skeenden. ”Varje människas liv” skriver Tolstoj ”har två sidor: det personliga livet som är friare ju mer abstrakta intressen som fyller det, och det elementära bisvärmslivet där människan tvunget följer de för henne föreskrivna lagarna.” Vi lever och agerar alla för oss själva och på samma gång är vi omedvetet en del av ett sammanhang som innefattar alla människor och alla deras handlingar. ”Historien”, menar Tolstoj, ”är människornas omedvetna, allmänna bisvärmsliv.” Oavsett om vi vill det eller inte verkar vi alla för den allmänna saken, historiens ändamål, som inte är något annat än det alla skeenden fram tills nu lett till. 

Denna syn på historien kan jämföras med Adam Smiths metafor om marknadens osynliga hand. I ett samhälle där alla agerar för sitt eget intresse, mjölnaren maler för att själv tjäna pengar, bagaren bakar av samma anledning, leder det till ett bättre samhälle för alla. Det är som om de ”styrs” av en osynlig hand som får dem alla att agera för det allmännas bästa utan att de själva är medvetna om det. Den osynliga handen är inte en faktiskt existerande kraft, precis som Tolstoj inte menar att historien faktiskt har ett förutbestämt ändamål, det är en bild för att visa omöjligheten i att vara fullt medveten om vad man faktiskt gör, att vår handlings sanning ligger utanför oss själva.

Tolstoj är väldigt tydlig med att han inte tror på någon sorts förutbestämdhet. Han skriver:

När ett äpple är moget och faller – varför faller det? För att jordens dragningskraft verkar? För att stjälken har torkat? För att det torkat i solen? För att det blivit alltför tungt och blåsten river loss det? För att pojken som står nedanför trädet vill äta äpplet? Inget av detta är orsaken, ensamt. Allt detta råkar bara sammanfalla och så sker vid varje organisk, naturlig livsyttring. 

Teorin om det organiska, om livets historia, den som utvecklades av Darwin, har även den samma struktur som Tolstojs teori om historien. Till vardags talar vi om evolutionen som något som sker för ett särskilt syfte. Elefanter utvecklade stora öron för att kunna reglera sin kroppstemperatur och för att ha bra hörsel, ugglor utvecklade stora ögon för att kunna se bra i mörker, råttor utvecklade en lång svans för att få bra balans. Det låter nästan som att arten själv fattade beslutet om sin utveckling. Vad Darwins teori faktiskt säger är att evolutionen sker genom tillfälliga meningslösa mutationer, av vilka vissa råkar hjälpa en individ föra sina gener vidare. Det är ren och skär tillfällighet som på samma gång tjänar ett allmänt övergripande syfte. Vad både Darwin och Tolstoj inser är det att vi inte kan skilja på djuret och dess miljö, individen och historien den befinner sig i. Djuret måste lika mycket anpassa sig till sin miljö som miljön är ett resultat av djurets anpassning. Om alla djur i en viss miljö helt plötsligt skulle börja bete sig på ett annat sätt skulle miljön förändras. På samma vis är människan å ena sidan bestämd av den tid hon lever i, men å andra sidan är denna tid inget annat än ett resultat av hennes handlingar. Det gemensamma hos dessa teorier är att tillfällighet och nödvändighet, det individuella och det allmänna sammanfaller. 

Detta sammanfallande poängterar Tolstoj i slutet av sin inledning. Lika fel, menar Tolstoj, har de som hävdar att en av orsakerna fick äpplet att falla som de som menar att Napoleon gick mot Moskva för att han ville det. ”Varje handling som de själva tror beror på deras vilja, är historiskt sett oberoende av deras vilja, den är bara avhängig historiens gång, så att säga av evigheten given.” Felet de historiker Tolstoj kritiserar gör är alltså att de försöker grunda historien i något som självt står utanför historien. De vill hitta en händelse från vilken de kan säga att historien börjar. Men någon sådan händelse kan inte finnas, varje upptäckande av en sådan händelse är nämligen ett upptäckande som sker inom historien. Vi kan, och har, skrivit den historiska vetenskapens historia. 

Men hur är det med Big bang, det var väl ändå alltings början? Då uppstår dock frågan efter vad som orsakade Big bang, inget blir väl svaret, men om allting kräver en yttersta grund, varför låter vi Big bang sväva fritt? Det finns två möjligheter här. Antingen är Big bang själv ingen historisk händelse, den står utanför som något absolut och självinneslutet, den är historiens motsats. Men hur kan den då någonsin gett upphov till historien? Hur kan den ha gått ut ur sig själv in i sin motsats om den är ett och enbart ett? Eller så är Big bang som grundlös själv historia, men då är Big bang lika lite alltings början som varje annan historisk händelse. Den som hävdar att det finns en historiens yttersta orsak som själv inte på något vis är en del av historien liknar någon som skulle hävda att hjulet inte är annat än en onödig och olycklig utväxt på axeln. 

Eftersom historien utgörs av en oräknelig mängd orsaker är det omöjligt för oss individer att greppa dess grund. Historien framträder för varje individ som en ström de slits med i utan att kunna göra motstånd. Tolstoj skriver att människan är kluven i två liv, hon ”lever medvetet för sig själv, men är ändå ett omedvetet verktyg i en strävan mot vissa mål i historien som också omfattar alla andra människor.” Även om vi omedvetet deltar i en allmän strävan, kan vi aldrig själva bli medvetna om det. Detta betyder dock inte att det existerar en viss plats som vi kallar det omedvetna och som vi inte har tillgång till. Det omedvetna är ytan, det är inget annat än vår handlings faktiska betydelse. Allt det säger är att denna betydelse inte är något vi kan ha medveten kontroll över, vi kan aldrig göra exakt det vi ville göra. 

Innebär detta att det inte finns något utrymme för individuella handlingar som förändrar historien, för emancipatoriska politiska projekt? Om vi alla, så vitt vi är medvetna, är ensamma inför historiens monster, hur skulle vi då kunna bestämma oss för att gå samman och förändra världen? Det kan verka som att det bästa vi kan göra enligt Tolstoj är att sköta oss själva och överlämna historiens utveckling till sig själv. Den amerikanska historikern Hayden White skriver i en text om Krig och Fred, “History is not something that one understands, it is something one endures – if one is lucky.”

Tolstoj är alltså kritiskt inställd till hjältar. Den som tror sig kunna på eget bevåg förändra historien, den med mest makt och inflytande, är tvärtom den som är hårdast bunden till historiens skepp. Tolstoj skriver: 

Ju högre en människa står på den sociala rangskalan, ju fler människor hon har kontakt med, desto mer makt har hon över andra människor, och desto mer förutbestämda och oundvikliga ter sig hennes handlingar.

”Härskarens hjärta ligger i Guds hand”

Härskaren är historiens slav. 

Historien, det vill säga människornas omedvetna, allmänna bisvärmsliv, begagnar sig av varje ögonblick i härskarnas liv för att förverkliga sina mål.

Tolstojs verk är dock en skildring av historien enbart från enskilda individers perspektiv. Vi kan inte få syn på det allmänna bisvärmslivet genom att ställa oss utanför och blicka ner på historien. Det är just detta att ställa sig utanför som Tolstoj menar är omöjligt. Det omedvetna allmänna är inget annat än enskilda individer och deras handlingar, själva sedda som innefattande oändligheten. Själva berättelsen tar just den form som han menar att historien har.  Därför är det nödvändigt att undersöka hur Tolstoj skildrar sina karaktärer för att förstå hans syn på individens roll i historien. De karaktärer han skildrar mest positivt är de som vid kritiska ögonblick avstår från att agera. Här kan vi nämna General Kutuzov som leder den ryska armén som ska möta Napoleon. Han vägrar möta Napoleon på slagfältet utan retirerar och låter fransmännen ta Moskva, en taktik som leder till att Napoleons armé krossas. Eller Pierre Bezuhov, en ung, sympatisk och vilsen adelsman utan charm och beslutsförmåga som vi får följa genom hela romanen. Då han fängslats av fransmännen misstänkt för att ha anlagt bränder i det ockuperade Moskva förs han som vittne till en arkebusering, själv övertygad om att även han ska avrättas. Denna erfarenhet ger honom insikt i krigets, och därmed även livets meningslöshet. ”I allas ansikten – ryssars, franska soldaters och officerares – kunde han läsa samma fasa, skräck och stridiga känslor som fyllde hans eget sinne. ”Vem gör allt detta? Alla lider ju precis som jag. Vem är det? Vem är det?”” Senare möter han bland fångarna Platon Karatajev, en gammal soldat utan läs eller skrivkunnighet som tror på en harmoni i universum och som avrättas av fransmännen när han utmattad faller vid vägkanten. Han ”förkroppsligade på något sätt det ryska för Pierre… enkel och äkta.” White bekriver Karatajev roll i romanen på följande vis: 

Karataev stands as the paradigm of a human being who has been liberated from society. He aspires to nothing, he wants nothing, he takes what comes to him, he feels no disjunction between himself and his milieu, he has no ‘self’ … He is the anti-hero par excellence, which is to say, a saint. All of the other characters in War and Peace are, finally, measured against him—and found wanting.

Helgonet är, som martyr, anti-hjälten. Helgonet är den som lider för oss alla, den som vänder andra kinden till, den som passivt mottar och förlåter. Karatajev är ett helgon, och eftersom han skildras så positivt av Tolstoj drar White slutsatsen att ”personal fulfilment consists in the recognition that what one consciously wants or desires or aspires to is in reality the result of social conditioning, while what one should want and seek is immersion in the life of the ‘hive’, where regeneration and death serve the ends of ‘life’ rather than of society.” Istället för försöka agera och förändra bör vi sträva mot passivitet, “the capacity to act, characteristic of heroes, is the source of all that is terrible in socially organized existence.” På denna punkt måste jag lyfta två invändningar mot White. För det första är Tolstoj tydlig med att vi inte kan bli medvetna om den situation vi befinner oss i, om hur det faktiskt ligger till. På samma vis som det inte finns någon position utanför systemet från vilket vi kan betrakta och förkasta det kan vi heller aldrig fullkomligt uppgå i det, vilket är vad som skulle krävas för att uppnå den sortens äkta medvetande som White menar att Kratajev uppvisar. Karatajev är inte mindre en del av samhället än någon annan. Tolstoj skriver: ”Bara människors omedvetna handlingar har någon verkan och en människa som kommer spela en roll i ett historiskt skeende förstår sällan själv att hon spelar en roll. Och försöker hon förstå det leder det oftast ingenstans.” Den som för alltid försöker ta kontroll över och bemästra sitt öde kommer oundvikligen att misslyckas, inte för att historien är henne övermäktig utan för att vi är kluvna varelser, vi handlar lika mycket omedvetet som medvetet, vi har inte fullkomlig kontroll över oss själva. Vi kan inte ens ta kontroll genom att ge upp all kontroll, vilket är vad White menar att Karatajev gör, även detta skulle vara en sorts självbedrägeri. 

För det andra verkar White mena att valet att förbli passiv inte själv räknas som en handling, vilket jag skulle mena att det är. Den passivitet Tolstoj skildrar är inte så mycket ett avståndstagande från världen som det är en öppenhet inför den. Det är ett sätt att vara i världen på utan att försöka bemästra den. Även Karatajev bedrar sig själv, även han är tvingad att uthärda historien, men han gör det på ett bättre sätt. Jag vill hävda att det är här som Tolstojs etik uttrycks, det är här vi kan förstå vilken mening vårt liv som individer har i historien.

Tolstojs betoning av människans oförmåga att vara medveten om sin plats i historien kan verka leda till en sorts ansvarslöshet, skyll inte på oss, skyll på historien. När Pierre tror att han är dömd till döden upptas han av en enda tanke, ”Vem? Vem hade egentligen uttalat domen över honom?… Pierre kände att det var – ingen. Det var ordningen, det var omständigheterna.” Vad vi inte får glömma är att Tolstoj vid upprepade tillfällen uttrycker att historien inte är något annat än individer och deras handlingar. Historiens ogripbarhet betyder inget annat än att vi inte kan bli medvetna om det omedvetna. För varje individ verkar historien bara svepa med henne, men strömmen är inget annat än hennes egna handlingar. Detta är en följd av människans kluvenhet. Vi skapar vårt öde, men vi gör det omedvetet. Tolstojs poäng är att vi aldrig kan veta vad våra handlingar kommer leda till, vi kan inte befinna oss någon annanstans än i handlingen även om handlingen själv sträcker sig bortom oss. Det finns ingen instans, ingen slutgiltig domstol som kommer rättfärdiga eller fördöma våra handlingar. Det goda är inte något som ligger bortom, någonstans i framtiden, om det goda finns finns det här och nu. 

Vad Tolstoj förespråkar är alltså att vi bör ta ansvar för vårt omedvetna öde och försöka utföra det absolut goda här och nu. Tolstoj är inte nödvändigtvis kritisk till alla stora politiska projekt, men den etik som uttrycks i Krig och fred är en som utgår från hur individen förhåller sig till andra. I bokens slut kommer Pierre hem till sin hustru efter ett besök hos vänner i Petersburg. Smått ironiskt skildrar Tolstoj hur “han kände sig nöjd med sig själv och tyckte att han var kallad att staka ut vägen för hela det ryska samhället och världen i stort. – Jag ville bara säga att alla tankar som får stora följder alltid är mycket enkla. Om alla korrupta människor håller ihop och blir mäktiga, då måste hederliga, ärliga människor också gå samman. Så enkelt är det.” En sådan svart/vit förståelse av världen och människan, tron att det helt enkelt finns korrupta och hederliga, utgör en tydlig kontrast mot hur han tänkte i fånglägret samt en tid därefter. Då tänkte han inte “på Ryssland, på kriget, på Napoleon. Det stod klart för honom att det egentligen inte berörde honom, att han inte behövde komma med några åsikter.” Hur han förhöll sig till andra människor genomgick en stor förändring: 

I kontakten med Willarski, med furstinnan, med läkaren och med alla som besökte honom visade Pierre ett nytt drag som väckte sympati – han tillät alla att tänka, känna och betrakta saker och ting på deras eget sätt. Att med ord få någon på andra tankar insåg han var omöjligt. Denna rätt hos var och en, vilken tidigare upprört och irriterat honom, utgjorde nu grunden för Pierres intresse för andra människor och för samvaron med dem. Skillnader i hans och andra människors synsätt, även när åsikterna var helt motsatta, fann han givande och såg på dem med en mild ironi.

Pierre hade i fånglägret accepterat att han är motsägelsefull, vilket innebär att han kan tillåta andra att vara det. Han insåg att det finns något skevt i honom, något grundlöst och oöverbryggbart, och att det samma gäller för alla andra också. I denna allmängiltiga skevhet finns en gemenskap. En gemenskap för alla de som inte passar in i sig själva, som på samma gång är individer och allmänna. Detta är inte familjens eller nationens gemenskap, det är en gemenskap som varken inkluderar eller utesluter. Tolstoj är inte kritisk till politik, eller till omvälvande samhällsförändringar. Vad han vill säga är att det inte finns något mer radikalt än att uthärda motsägelsen istället för att försöka undfly eller utplåna den. Innan detta sker kommer ingen betydande politisk förändring vara möjlig. Som jag tidigare citerat skriver Hayden White, “History is not something that one understands, it is something one endures – if one is lucky.” Vad han glömmer att skriva är att det absoluta finns just i detta uthärdande. Att uthärda historien är att uthärda dess motsägelsefullhet, att inte låta sig slitas sönder av den. Hegel skriver att livet är kraften att hålla fast och uthärda motsägelsen inom sig, anden är kraften att uthärda motsägelsen i tanken, och det goda är inget annat än att bli medveten om detta.

Litteraturlista:

Tolstoj, Leo, Krig och Fred III, (Stockholm: Lind & Co, 2020a)

Tolstoj, Leo, Krig och Fred IV, (Stockholm: Lind & Co, 2020b)

White, Hayden, “Against Historical Realism, A Reading of ‘War and Peace’” New Left Review 46 july aug (2007)

Björn Selling, Stockholm, oktober 2025