Tidskriften Ordning

”This world that we imagine in this room might be used to gain access to other rooms” 
– Burial

Det samtida subjektet söker ständigt stimulans, men är samtidigt isolerat, både från sitt eget inre och den våldsamma omvärlden. Vår terapikultur uppmuntrar oss att justera maladaptiva inlärda beteenden och bearbeta trauman, vilket tveklöst kan minska lidande, men frågan är om det är en lösning på vår vilsenhet. För även när de värsta symtomen lindrats tycks vi på något sätt vara instängda och frånkopplade, mitt i överflödet av information och intryck. Kanske är det ett sätt att stå ut. Samtidigt får vi hela tiden glimtar av något annat; nya sätt att uppfatta tillvaron bryter igenom. Strömmar av affekt, det förflutnas subtila närvaro i ett rum, eller upplevelser som chockerar oss och överskrider våra begreppsliga ramar. Små och stora erfarenheter som för en stund tycks öppna upp världen, skingra dimman. Kan denna typ av glimtar vittna om andra sätt att förhålla sig till då- och nutid, till psyket och tiden? 

Bortom narrativisering av döda arkiv
I det dominerande förhållningssättet till vår personliga historia blir det förflutna lätt objektiviserat, och förvandlas till ett arkiv av trauman, relationsmönster, fixeringar och annat restmaterial. I värsta fall används dessa som alltför mekaniska förklaringar till varför det blivit som det blivit – den typ av förklaringar som riskerar att stänga verkligheten snarare än att öppna upp den. Många former av psykoterapi och psykoanalys är i allra högsta grad skyldiga till denna form av reduktion, som riskerar att förbise vår subjektiva upplevelse av historia som någonting levande i nuet. 

Självklart finns det ett värde i att se kopplingar mellan då och nu, både på personlig och kollektiv nivå, och genom detta kunna ge nuets ljus och skugga en ny narrativ ram. Sådana direkta, medvetna konfrontationer kan spela en avgörande roll, i synnerhet när det förflutnas spöken blir alltför våldsamma. Men psykisk historia är mer än så. Här följer ett impressionistiskt försök att undersöka andra sätt att uppleva psykets historia, bortom språk och tolkning. Det handlar om att gå ett steg längre än att använda narrativisering för att lära sig av det förflutna och förlikas med det — genom att låta vår historia fylla nuet med psykiskt stoff, och öppna för omedveten bearbetning.  

Nedsjunkandet i drömd historia
Det förflutna kan aldrig upplevas direkt. Vi når det indirekt, genom mer eller mindre opålitliga rekonstruktioner av episodiska minnen. Men dåtidens närvaro i nuet vilar också i det implicita, i det oförklarliga, i kroppens och stämningarnas oändliga små skiftningar. Nostalgi är ett mer uppenbart exempel på en sådan process på primärt medveten nivå; i dess drömlek blir det förflutna en resurs för det laddade nuet, en källa till mening: nostalgins närvaro öppnar nuet och gör det till en plats för våra minnen och vår längtan efter en annan framtid. Oavsett om det rör sig om att medvetet minnas (kreativt rekonstruera) händelser eller subtil, implicit närvaro så är dåtiden alltid något vi omskapar ögonblick för ögonblick, genom att låta det leva genom vår subjektiva upplevelse av världen just nu – som aldrig kan separeras från sitt omedvetna raster. 

För nuets levda verklighet är inte bara omöjlig att uttrycka i språk, den kan inte heller reduceras till den direkta upplevelse som når medvetandet. Den är historisk, men kan aldrig helt förstås genom en reduktion till ett narrativ kring individuellt eller kollektivt förflutet. Dåtidens spår lever ständigt genom oss genom en klädd upprepning, där det dynamiska omedvetna förvränger världen och fyller den med latent innehåll som bildar något nytt  – projektioner, svårfångade stämningar, kroppsminnen, omedvetna associationer, mening, meningslöshet och intensiteter som strömmar genom oss, utan att fångas eller namnges. 

Att låta sig sjunka djupare ned i denna ständigt pågående process är att uppleva världens förmåga att träda in i oss, och vårt subjektiva medskapande av den. Världen ges till oss genom dubbelexponeringar: som att djupseende blir möjligt bara med båda ögonen öppna, blir psykisk verklighet bara levande när de direkta sinnesintrycken kombineras med det omedvetnas vakendrömmande. Dåtiden är därmed inget dött arkiv, utan en realitet som samexisterar med nuet – varje ögonblick är också en sammandragning av virtuell dåtid, vilket gör vår historicitet till en levande och ständigt nyskapande närvaro snarare än ett arkiv. Och den som gör sig mottaglig för sitt dynamiska inre och låter sig träda in i denna process lägger grunden för ett liv i en radikalt verklig psykisk värld.

Intoningen till detta vakendrömmande handlar om att gå bortom medveten tolkning, att sjunka längre ned både i den direkt upplevda perceptuella verkligheten och i det omedvetnas kreativt regressiva djup. Att omfamna det faktum att nuet oundvikligen är en slags kanvas eller projektionsyta, en omedveten lek med verkligheten. Istället för att nöja oss med att se våra liv som de “egentligen är” (bortom förvrängningar, vad nu det skulle vara) ägnar vi oss här åt att ge plats åt den psykiska verkligheten, genom att sjunka in i den kreativa transformation där tidigare inre och yttre upplevelser filtreras genom nuet, och vice versa. 

Processen äger rum i vad Winnicott kallar det mellanområdet (potential space), ett utrymme för erfarande som varken är ren subjektiv inre verklighet eller objektiv yttre verklighet. Mellanområdet är lekens, kreativitetens och kulturens födelseplats, ett rum som grundas på en grundläggande tillit till omvärlden. Här kan vår virtuella potential av minnen, affekter och olevda liv aktualiseras och därmed tvinga fram en mättad verklighet. Mellanområdet kan verka som en plats vi träder in i då och då – när vi leker och skapar – men i själva verket är det en fråga om gradskillnader, eftersom vi aldrig kan träda ur vår egen subjektivitet. Vakendrömmandet handlar alltså inte om en intellektuell övning, utan en existentiell praktik som omfamnar det faktum att världen alltid är fylld med psyke.  

Trots detta upplever vi det ofta som att vi är långt ifrån dessa tillstånd. Det ekonomiska systemet producerar de alienerade subjekt det behöver för sin egen fortlevnad, vilket i sin tur ger bränsle åt systemet. Vår målinriktade, njutningssökande subjektivitet består till stor del av interaktionen med vad Jean-Luc Marion kallar idoler: till synes gudomliga ytor som bländar oss med sin stråglans men i slutändan bara reflekterar tillbaka vår egen blick, våra egna begär, och stänger möjligheterna till kontakt med det osynliga: Marion kallar idolen för det heligas “lågvattenmärken”. Samtidens imperativ är: njut av din jakt på njutning, och det faktum att du aldrig riktigt når fram till den – om du misslyckas med detta är det dig det är fel på. Nedsjunkna i vakendrömmandet ser vi istället Marions ikon i verkligheten sådan den är – fenomenet som stirrar tillbaka, krossar spegelbilden och öppnar upp tillvaron för det andra, för den obegripliga ström av mening som alltid funnits där, men som inte går att kapsla in. 

Psykoanalysen som begreppslös närvaro
Den psykoanalytiska teorin har under de senaste decennierna rört sig från mekanistiska förklaringar och determinism till ett öppet, icke-vetande samskapande. En nyckel finns i Wilfred Bions omformulering av drömmandets funktion. Han förflyttar fokus från rigida läsningar av Freud, där drömmen i värsta fall kan reduceras till en rebus att dechiffrera (en förtäckt önskeuppfyllelse). Istället han sig mot drömmandet som en kontinuerlig och vital underliggande process som ständigt pågår, även i vaket tillstånd. Genom denna process metaboliseras råa sinnesdata, och blir till meningsfulla och symboliserbara erfarenheter. Utan ett sådant vakendrömmande förblir varseblivningen en serie obearbetade, kaotiska och ofta skrämmande fragment. Drömmandet börjar i relationerna: genom moderns förmåga till vad Bion kallar reverie, ett tillstånd av receptiv, öppen och icke-dömande uppmärksamhet, kan hon transformera barnets erfarenheter och göra dem smältbara. Denna receptivitet blir sedan en möjlig modell för subjektets förhållningssätt till sitt inre, och för den psykoanalytiska praktik som syftar till att återupprätta en störd eller förlorad förmåga att drömma.

Kliniskt är Bion radikal. Han uppmuntrar till ett receptivt tillstånd bortom minne, begär och förståelse, och lånar John Keats begrepp ”negativ förmåga” (negative capability) för att besrkiva en kapacitet tolerera ovisshet, tvivel och icke-vetande utan att för tidigt söka efter svar. Detta öppna tillstånd gör analytikern mer mottaglig för omvandlingar av ”O”, Bions begrepp för den yttersta, onåbara verkligheten eller ”tinget-i-sig”, i synnerhet de aspekter av denna verklighet som utgörs av de djupare, svårfångade delarna av patientens psyke. 

Bions uppmaningar till analytikern handlar alltså om ett radikalt skifte från aktiva försök att förstå till en huvudsakligen omedveten process av att intuitivt förnimma patientens känslomässiga sanning i stunden genom att ”bli ett med den” (enhet eller at-one-ment hos Bion). Thomas Ogden beskriver hur detta tillstånd ger upphov till inre bilder, associationer och tankar ur psykets djupare skikt, som dröms fram i det gemensamma inre utrymme som varken är analytikerns eller analysandens. Hans syn på reverie fångar en viktig del i det vakendrömmande som vi kan sjunka in i även utanför analysrummet: radikal receptivitet, obelastad av behovet att kontrollera, där det förflutna får bubbla upp i form av fragment och levande närvaro. 

Tillståndet “utan minne och begär” bör alltså inte tolkas som ett asketiskt försök att kväsa det inre livet. Tvärtom är det en öppenhet som ställer en i förbindelse med vad man skulle kunna kalla för begäret som produktiv kraft, vilket är någonting helt annat. När Bion, under en period då han förkovrade sig i Zenlitteratur, uppmanar oss att vara utan begär, så syftar han främst på det neurotiska begäret efter kontroll, förutsägbarhet, säkerhet. Det begär som driver våra försvarsstrukturer, tvingar fram tolkningar och strävar efter att stycka upp verkligheten för att göra den hanterbar. När denna kliniska hållning appliceras på subjektets relation till sin inre värld handlar det därför paradoxalt nog om att göra sig mer mottaglig för sina faktiska underliggande strömmar av begär och affekt, genom att gå bortom det fysiologiskt förnimbara motståndet mot verkligheten sådan den är. För under denna yta av försvar finns en mylla av omedvetet material, som behöver få drömma sig in i världen för att inte bli till inre blockeringar och psykiska-kroppsliga symtom. 

Det oformulerade
Vad är då detta omedvetna, som drömmer sig in i världen? Donnel Sterns teori om ”oformulerad erfarenhet” (unformulated experience) pekar ut en riktning. I likhet med flera andra moderna psykoanalytiska tänkare går han vidare från de mekaniska läsningarna av klassiska teorier, och postulerar att omedvetet innehåll inte är färdigformade “saker” som väntar på att upptäckas (som i en behållare med bortträngda minnen), utan snarare ”potentiell erfarenhet” – vagt organiserade, bortomspråkliga, affektiva kluster som är svåra eller omöjliga att nå direkt medvetenhet om. Det oformulerade är allt det som inte kommer upp till ytan, men som behöver få ett uttryck ändå. Psykoanalysens mål är enligt Stern att gemensamt skapa förutsättningar för att denna erfarenhet ska kunna formuleras. Här räcker det inte med ”korrekta” intellektuella tolkningar som binder samman det förflutna med nuet, utan det krävs ett rum präglat av nyfikenhet, kreativitet och djupgående relationella erfarenheter, som ger möjlighet att omedvetet gestalta och i realtid arbeta igenom sin historia genom direkt erfarenhet.

Vakendrömmande tid
Det nedsjunkande som här åsyftas är erfarenhetsmässigt ytterst oförenligt med den linjära, konventionella synen på tid som en oändlig följd av ‘nu-punkter’ som avlöser varandra. Mot detta dominerande synsätt ställs tiden som en enhet där dåtid, framtid och ögonblicket ömsesidigt förutsätter varandra, där de alltid är sammanlänkade. Dåtiden – våra explicita och implicita, minnen, våra sår, våra uppfyllda behov och olevda drömmar, vårt arv, vår skuld – lever alltid genom det omedvetnas närvaro i nuet. När vi sjunker djupare ner i Bions och Ogdens drömska vara konfronteras vi med detta på ett erfarenhetsmässigt plan: vi får en direkt upplevelse av en tidslighet där det förflutna inte är något som ligger bakom oss, utan något som ständigt kommer till oss och laddar upp varje ögonblick, utan att vi aktivt väljer det. Det förflutna är därför inte en plats vi då och då besöker, eller ens en plats som är möjlig att besöka – den är en integrerad del i processen av att drömma fram psykisk realitet. 

Oavsett om det sker på medvetet eller omedvetet plan är dåtiden en illusion, en dröm i det ögonblick som innesluter allt, där dåtid och framtid förlorat sin fixerade plats. Den psykologiska praktiken att fördjupa kontakten med det omedvetnas drömmande kan därmed ses som ett sätt att erfarenhetsmässigt närma sig det psykiska ögonblickets tidlösa tidslighet. En kreativ, klädd repetition bildar det innehåll som flödar genom denna tidsligt-psykiska struktur, där små minnesblixtar, vaga associationer och oförklarliga stämningar inte är flyktmekanismer utan en slags sprickor i den vanliga tidsuppfattningen, som vittnar om den levande historia som ständigt strömmar genom psyket. 

Vitalitet och smärta i begärets repetitioner
Den affektiva kvaliteten i detta tillstånd, som försätter oss i närmare förbindelse med psykets regressiva delar, är svår men samtidigt intensivt vital. Psykoanalytikern Michael Eigen beskriver en psykisk realitet som i sina omedvetna skikt alltid är intensiv, kaotisk och ofta smärtsam, som om den vore fylld av vassa skärvor. Vitalitet är för Eigen inget romantiskt, utan snarare förmågan att uthärda denna smärta och finna en ”rytm av att ta sig igenom skada”. Detta kräver för Eigen en form av ”tro” (faith) – en grundläggande tillit till den generativa potentialen i själva upplevelsen, även i dess mest destruktiva delar. Det handlar om den närvaro som bör på en till sin natur orädd mottaglighet för psykets hela spektrum av upplevelser.  

Vi talar här om en typ av repetition där det förflutna återkommer i omvandlad form, och där de sublimerade variationerna möjliggör bearbetning av psykiskt material utan att dess ursprunliga identitet reproduceras. Paradoxalt nog leder denna omedvetna, kreativa bearbetning i nuet till att det förflutnas närvaro kan frigöra oss från det förflutna. Vårt omedvetna begär är i detta sinnestillstånd en samling oformulerade, affektiva kluster som kan vara smärtsamma, men som samtidigt kan utgöra en produktiv kraft. Det radikala nedjunkandet i vakendrömmandet innebär att knyta an till denna primära produktion, att förnimma hur psyket skapar världen. Detta är inte något som betraktas utifrån, utan det rör sig om en process av att bli-till, där varje återkomst av en gammal affekt eller ett minne är en möjlig öppning för subjektet att ingå i en ny form. Men vilket subjekt det är som upplever detta? Vad är det för närvaro som kan hålla de vassa skärvorna?

Skiftet till den nya platsen
Att ta in och härbärgera all denna intensitet är ingen lätt uppgift för det vardagliga, neurotiska självet. När vi försöker väcks en mängd försvar: vadsomhelst som kan få oss att slippa möta hela vårt eget inre. Vi kan såklart i viss utsträckning brottas med försvaren och försöka desarmera dem, men det vardagliga subjektet klarar ändå inte hela bredden av erfarenhet. Ytterst behövs en kontakt med en annan subjektiv grund, kanske till och med en ny “plats” att existera från. Det förstnämnda (kontakten med den nya grunden) kan ske gradvis: vi kan låta försvarstrukturens isar smälta och gradvis tunnas ut genom att vila i det underliggande vakendrömmandet alltmer, och märka hur dess närvaro lyser igenom allt starkare. Men när den tunna isen väl brister, när försvaren kollapsar som centrum för identifikation, är det inte ett aktivt val, utan något som närmast upplevs komma utifrån. Det är ett drastiskt skifte; vakendrömmandet övergår i en transformation av subjektet. Det öppnade tillståndet kräver en omvandling, och den sker av sig själv. När den väl sker innebär den ett skifte till en närvaro som mer ohämmat kan låta sig känna världen, eftersom den har släppt sin idé om separation från den. 

Det neurotiska självet kan självklart inte bestämma sig för att kliva ur sig självt, eftersom det i grunden är en försvarsstruktur i ett tomrum. Men när försvarsstrukturens isen väl tunnats ut kan den krossas av en rad enskilda upplevelser – psyket chockas till att skifta sin identifikation. Transformationen handlar inte om att fly från eller krossa det neurotiska jaget, utan om att förflytta sitt upplevande från försvarsstrukturen för att kunna existera från tomrummet självt, från psykets stilla grund. Platsen är inte ny, den är i någon mening alltid där vare sig vi märker det eller inte, men förbindelsen till den och identifikationen är det. Detta tomrum är inte en passiv avsaknad eller en brist som behöver fyllas – att försöka göra det är det neurotiska självets dödfödda projekt. Tvärtom är den ytterst en generativ tomhet – en närvarande frånvaro som aktivt ger, producerar värld. Denna spegelblanka tomhet upplevs samtidigt som sitt eget blivande som en biologisk kropp, med sina strömmar av sensationer, affekter och skärvor av omedvetet material. Det finns ingen gräns mellan tomrummet och dess innehåll. 

Verkligheten som ikon
Ett sätt att närma sig denna typ av öppningar finns hos Jean-Luc Marion, som gör den tidigare nämnda distinktionen mellan idolen och ikonen. Idolen är ett fenomen som, trots sin bländande strålglans, i slutändan fungerar som en ”osynlig spegel” som reflekterar betraktarens egen blick, egna begär och begreppsliga gränser. Jaget tycker sig i idolen uppfatta någonting högre, men ser i slutändan bara en version av sig själv, av sin egen blicks gränser. Ikonen, däremot, är ett fenomen där blickens riktning är omvänd. Ikonen ”stirrar tillbaka” på betraktaren från ett oändligt djup, överväldigar betraktarens intention och ”provocerar fram” en vision, genom att låta det “osynliga fylla det synliga”. 

Detta möte med Ikonen  är ett exempel på vad Marion kallar ett mättat fenomen –  erfarenheter som är så rika på intuition att de överskrider subjektets kategorier. Det mättade fenomenet är obetraktbart (irregardable) eftersom det inte kan ses som ett stabilt, avgränsat objekt, det överskrider alla begrepp – men det är fullt ut kännbart som en överväldigande intensitet. I Marions ord är det en upplevelse av det omöjliga, oändliga, det som är bortom förståelse. Det är en chock för kroppen, en affekt som kan få psyket att skapa något nytt. 

Men denna ogripbarhet och omöjlighet att totalisera fenomenen måste inte vara begränsad till enskilda fenomen eller enskilda glimtar. Den måste inte heller peka mot det transcendenta, utan kan peka rakt in i verkligheten, rakt in i (och igenom) psyket. I det radikalt öppnade vakendrömmandet blir hela världen en potentiell ikon; allting kan stirra tillbaka på en, mättat med med omedvetet innehåll och med hela verklighetens transparenta sprängkraft. Fenomenen lyser rakt in i våra huvuden – och igenom dem – i sin fullkomliga outgrundlighet, i sin oförmåga att reduceras. Det är en erfarenhet där den grundläggande enheten mellan medvetande och verklighet ännu inte splitits itu av tanken, och samtidigt är det en smärtsamt återförtrollad tillvaro, där verkligheten återfår den råa intensitet som annars skymts av bortträngning och begreppslig stumhet. 

Givenhet och formlöshet
En annan ingång som fångar denna form av upplevande finnns i Marions fenomenologi om givande (donation). Dess grundprincip är att fenomenen på den mest fundamentala nivån ger sig själva för att kunna erfaras, vilket bygger på en ny form av fenomenologisk reduktion. Fenomenologins uppgift är att reducera subjektets egna förutfattade meningar och begrepp för att låta fenomenet framträda i sin egen rätt. Och då framträder de som någonting som ges. Detta leder till principen: autant de réduction, autant de donation – ”ju mer reduktion, desto mer givande”. 

Marions version av den fenomenologiska reduktionen är på många sätt analog med Bions uppmaning gå in i ett öppet icke-vetande för att kunna göra sig mottaglig för den yttersta verklighetens formlöshet, inklusive den psykologiska verklighetens regressiva kaos, dess skärvor av mening och meningslöshet. Men just detta inklusive är avgörande. Förbindelsen med den tomma, öppna grunden ska inte användas som en flykt från psyket, utan som en väg djupare in i det. Därför måste tillståndet aktivt grundas i affektiv kroppslighet, och en aktiv förbindelse med det omedvetnas djup, där det formlösa tomrummet gång på gång uppstår som kropp och affekt. Det radikalt öppna subjekt som trätt in i detta ömsesidiga relaterande med verkligheten definieras av varken agens eller passivitet, utan av sitt tillstånd av identifikation med processens helhet – att ta emot den kropp och den värld som ger sig själv ur en blomstrande tomhet. 

Den nya platsen är kort sagt ett skifte från att identifiera sig med de försvarsmurar vi byggt, till att identifiera sig med det generativa tomrum som dessa jagstrukturer försöker täcka över, inklusive det omedvetna drömmande och de intryck som fyller det. Den nya platsen är inte en stabil identitet, utan en identifikation med tomrummet och dess rörelser – en förmåga att existera som ett medvetet och omedvetet flöde som passerar genom skilda tillstånd utan att stelna i ett fixerat jag. När identifikationen skiftar blir det möjligt att inte bara vara i förbindelse med detta utrymme, att etablera det som grund för subjektiviteten – vilket i sin tur drastiskt ökar kapaciteten att vara-med det oformulerade och drömma det odrömda. 

Skiftets “händelse” och handling
Skiftet som öppnar detta rum kan innebära en omvälvning som nästan tycks komma utifrån, en gåvoliknande öppning där separationen mellan subjekt-objekt ses igenom, varat ”ger sig” till oss, och vi ges till varat. Skiftet kan ha karaktären av en Händelse (Événement) i Badious mening: ett skifte som på ett tidigare otänkbart sätt raserar den gamla världsbilden och tvingar fram en ny tillvaro, vilket innefattar krav på nya sätt att leva och vara. När detta skifte sker med djup förankring i kropp och affekt leder det inte till passivitet eller världsfrånvändhet. Tvärtom utgör det en möjlig grund för politiskt handlande på flera plan. På den personliga nivån kan skiftet till detta tillstånd i sig ses som en möjlig mikropolitisk handling; i en tid som kräver konstant produktivitet, konkurrens och  optimering, är valet att ägna sig åt det improduktivt okontrollerbara ett motstånd i sig, en möjlig motpol till i alienation och separation. Men framförallt får imperativet att njuta, att ständigt söka efter mer, inte samma fäste i ett subjekt vars inre och yttre redan i sig vibrerar av psykisk intensitet, och nästan tycks stråla av ren verklighet. 

Inre politik får dock aldrig bli en ersättning för yttre engagemang.  En skiftad identifikation till det radikalt öppnade är långt ifrån ett slutmål i sig, men den kan bli en grund för handlande i världen. När dualismen mellan jag och den andre upplöses, som i mötet med ansiktet, ikonen eller hela verklighetens intensitet, och samexistens erfarenhetsmässigt förstås vara ontologiskt primär, blir omsorg en naturlig konsekvens, vilket lägger en medmänsklig grund för politisk handling.  Ett inre tillstånd kan förstås inte i sig självt producera en materiell analys eller ett konkret handlingsprogram. Men i ett system präglat av självoptimering och oändlig ackumulation utan hänsyn till medmänniskor och omvärld följer det naturligt att detta engagemang måste inbegripa ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Motstånd kan ses som en handling av trohet (fidélité) mot Händelsen, för att använda Badious begrepp: förkroppsligandet av den sanning som uppenbarats blir ett sätt att vara trogen dess konsekvenser. Men för att kunna göra detta krävs sedan en robust politisk analys som kan genomtränga det rådande systemets ideologiska slöjor, vilket självklart inte är inneboende i själva upplevelsen. Vad som finns där är själva impulsen – den politiska kampen blir sedan det pågående arbetet att omsätta den i handling. 

In i mörkret
Oavsett om det rör sig om ett radikalt skifte i identifikation eller ett subtilt, stilla nedsjunkande handlar vakendrömmandet aldrig om lycka som närsomhelst kan övergå i sin motsats. Istället upplever vi en annan typ av närvaro, som omsluter alla tillstånd och öppnar för psykets dolda skikt. Här blir Eigens arbete om förmågan att härbärgera smärta, destruktivitet och våld utan att falla samman avgörande; förmågan att ”stirra rakt in i mörkret” utan att ta till primitiva försvar som klyvning möjliggör ett klarsynt och medkännande agerande, i relationer och i världen. Ett vakendrömmande subjekt behöver inte “tänka oss fram“ till frånvaron av separation från världens brutalitet, det är en direkt upplevelse. 

Att kunna härbärgera helheten utan att vända bort blicken gör det möjligt att sedan aktivt välja politisk handling, inte som ett reaktivt försvar, utan som en naturlig konsekvens av att se verkligheten från en ny plats. Det är detta som i bästa fall kan omvandla våra reaktioner på samtidens våld från paralysering till en spontan politisk impuls. Det öppnade subjektets vakendrömmande behöver därmed inte innebära en flykt från verkligheten, utan utgör en grund för den djupaste formen av engagemang i den. Det är att återerövra tillvaron som en produkt av ett obeskrivbart, omedvetet drömmande, för att kunna bli till på nya sätt. Att från en ny plats börja delta i en värld som blivit verklig.