Tidskriften Ordning

Terry Gilliams film Brazil från 1985 är intressant då det mest tankeväckande med filmen kanske är meningen som inleder filmen. Framför molnen, högt uppe i himlen utan synlig mark, står det somewhere in the 20th century. Hela filmen bör ses i relation till denna mening, en mening som kollapsar ett århundrade och ger det en rumslig dimension. Det är inte självklart vilket decennium filmen utspelar sig i, kanske är det ett försök att se 1900-talet med blicken en framtida människa skulle ha, där skillnaderna decennium till decennium blivit suddiga och av tidsavståndet irrelevanta. Brazil handlar om teman som med all rätta kan sägas definiera 1900-talet, oöverskådlig byråkrati, massövervakning, terror, teknologin fångenskap, manipulation, illusion samt drömmen om befrielse. Konstant finns den drömmen närvarande, drömmen om en frihet bortom stadens höghus och artificiella livsvärld. I Brazil är denna dröm hopplös, filmen slutar inte med en besvikelse i traditionell mening, utan en fångenskap inuti en falsk dröm om frihet. Det drömlandskap som representerar drömmen om frihet är dels en förförisk kvinna svävandes bland molnen, dels ett landskap av gröna fält fritt från de mörka befästningslika höghusen. Dels sexualiteten, dels den orörda naturen.
Att detta presenteras såsom friheten, befrielsen från samhället, kan även det ses som karaktäristiskt för 1900-talet. Århundradet var modernitetens höjdpunkt, men det århundrade då den moderna drömmen om det befriade samhället övergick i drömmen om befrielsen från samhället. Friheten lämnade städerna och civilisationen och föreställdes alltmer i ett slags pastoralt före, före höghusfängelserna trängde genom de gröna fälten. Civilisationen är en maskin där individen enbart är en försumbar resurs, den rena passionen, i synnerhet den sexuella, blir individens hopp om frigörelse, men denna passion är alltid manipulerad av samma civilisation som håller individen fängslad.
Meningen, någonstans i det tjugonde århundradet, fångar något av det historiska tänkandets absurditet. Att definiera en historisk epok är att upprätta ett territorium. Vad innebär det att upprätta ett territorium som inte är rumsligt utan tidsligt? Kanske är det egentligen ingen skillnad, Sverige är ett territorium som upprättats av olika politiska beslut. Territoriets område kan förklaras som ett resultat av politiken, oftast genom krig, även om det såsom Norges självständighet kan ha gått fredligt till. Det kan finnas geografiska skäl, en flod, ett hav eller berg kan avgränsa ett territorium från ett annat. Men i slutändan rör sig territoriets avgränsning om ett beslut, ibland ett omstritt beslut, men i slutändan ett beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Varför ligger gränsen mellan Nederländerna och Belgien inte en kilometer längre åt det ena eller andra hållet? 

Ett territorium behöver ha markörer som utmärker dess gränser. Detta gäller även det tidsliga territorium som utgör en historisk epok. De historiska landmärkena är de historiska skeendena, skeenden som präglar den tid som kommer efter, den historiska epokens kännetecken är något den delar med händelsen som inleder den. Den moderna eran, åtminstone det moderna Europas era, kan ha flera inledande händelser. Digerdöden är en sådan, moderniteten blir då resultatet av den medeltida världens katastrof, modernitetens värld uppkommer ur en föregåendes undergång. Columbus resa till Amerika är en annan händelse, den moderna världen är då kolonialismen, globaliseringen och den kapitalism som möjliggörs av de handelsnätverk som uppstår över världshaven. Konstantinopels fall är en händelse, den moderna världen blir då en värld som frisläppts från det antika arvet, den moderna världen är en värld där romarrikets sista spillra försvunnit. Tryckpressens intåg i Europa är en händelse, utifrån denna händelse blir den moderna världen präglad av teknologisk utveckling samt en obegränsad spridning av kunskap och information möjliggjord av teknologins utveckling. Det kanske är märkligt att tala om idéer som händelser, men ifall även idéerna kan inkluderas inom begreppet händelse kan Descartes meditationer eller Newtons principia läggas till listan av möjliga startpunkter för en modern värld. På samma sätt som gränserna i rummet upplöses ju närmre de studeras så förlorar varje händelse sin tydlighet vid närmre studie. Det historiska territoriet upprättas, likt det i rummet, av politiska skäl. 

Det är ju rimligt att fråga sig varför vi överhuvudtaget behöver en modern värld som territorium i tiden när detta territoriums avgränsning verkar så godtycklig. Ifall avgränsningen är godtycklig är även innehållet godtyckligt, vad betyder det ens att något är modernt? Ifall de som kännetecknar det moderna även existerar före denna moderna epoks början, undergräver det inte det modernas modernitet som något substantiellt, något som faktiskt kan sägas utgöra något i kontrast till något annat. Omvänt borde väl även de som kännetecknar det förmoderna, ifall det kan identifieras inom det vi benämner som modernt, underminera det moderna. Det moderna har aldrig börjat, det förmoderna har aldrig slutat. Inom historievetenskapen har epokerna en praktisk användbarhet, de är beteckningar som historikern kan organisera information under. Men dessa beteckningars godtycklighet måste även vara något historikern är medveten om för att förstå sitt material, människorna som levde under vendeltiden tänkte aldrig att det levde i vendeltiden. Det finns ingen djupare mening med en historisk epok. Detta sätt att betrakta historien är ett professionellt perspektiv, betydligt vanligare är idén om historien indelad i olika epoker som besitter en essens som skiljer dem åt.
Det går att tala om en kronopolitik som avgör hur tidens indelas i territorier. Att definiera de föregående epokernas essens är alltid uppbundet med frågan om den egna epokens essens. Kronopolitiken upprättar ett narrativ om det förflutna, det skriver historien, och därmed slår det även fast den egna tiden och samhällets essens och riktning. Det visar sig att begreppet historia betyder något mycket mer specifikt än det förflutna eller ens studiet av det förflutna. Historien är ett begrepp som bär på en särskild förståelse av tiden ordnad enligt epoker som bär på något essentiellt som förenar dem inom ett tidsligt territorium vars kännetecken har en särskild mening för oss som levande inom ett särskilt tidsligt territorium med en essens och ett öde. 

Historien är en tid som särskilts från en mytisk tid såväl som den personliga tiden. Det finns inget historiskt i min erfarenhet av att gå från barndom, via tonår och in i vuxenlivet. Däremot kan denna erfarenhet göras historisk genom att jag fäster mina erfarenheter vid en kollektiv erfarenhet. Detta kan märkas inom litteraturen. Romanen Jordisk av Theis Ørntoft är en släktberättelse som huvudsakligen består av detaljerade personporträtt av personer som tillhör olika generationer men binds samman via sina släktband till varandra. Bland redogörelserna för deras relationer, yrken och personliga existentiella resonemang ges historiska markörer, rymdkapplöpning pågår i bakgrunden i en del, tiden efter covid-pandemin i en annan. I ett vågat avsnitt som utspelar sig i framtiden pågår ett slags sönderfall av USA där delstater börjar lämna unionen. Det hintas om att dessa historiska markörer är delar av en egen historia, på samma sätt som personporträtten genom olika episoder ur sina karaktärers liv tecknar en berättelse finns det en världshistorisk berättelse som de historiska händelserna är del utav. Exakt vad denna berättelse är förblir vagt, i de mest tydliga ögonblicken verkar det vara en apokalyptisk stämning som utgör det förenande. Men denna undergångsstämning verkar även avfärdas, ifall perioden mellan 1960-talet och 2030-talet faktiskt lett närmre en apokalyps eller undergång verkar lämnas öppen. Spelar det någon roll om romanfiguren Nick var i 40-årsåldern under början av tvåtusentalet eller 70-talet? Hade det betytt något för skildringen av hans depression? Det finns ett slags avstånd till historien, den är ett tal av Bill Clinton på Tv:n efter ett samlag, och meningsskiljaktigheterna kring presidenten motiverar sedan att relationen tar slut. Genom att placera det enskilda livet i en historisk epok så sätts den personliga livshistorien i relation till världshistorien. När vi uppfattar oss själva som kopplade till historien, när vi vet att vi upplevt, eller snarare sett rapporterat, ett historiskt ögonblick får våra liv en tyngd och meningsfullhet som vi tillskriver världshistorien. Likt allt heligt är historiens egentliga väsen höljt i dunkel. Kanske för att skymma över det faktum att inget finns där.

Historiebegreppets ursprung måste sökas i den messianska idén om ett gudomligt ingripande i historien. I denna tanke finns idén om en etisk dimension hos tiden, att tiden leder till en form av upprättelse. Oavsett tro på upprättelse eller ej är tanken om en riktning inom tiden närvarande i tänkandet kring epoker överhuvudtaget. De historiska händelserna pekar alltid vidare till sitt nästa skede, deras meningsfullhet uppkommer genom att placeras inom en kedja. Inom cykliska idéer om historien så är denna kedja en cirkel, och genom att göra historien till en evig upprepning blir det historiska skeendet mindre meningsfullt. En cyklisk tid kan inte ändras, det är omöjligt att bryta sig ur dess cirkel, en enskild kung är som person lika meningsfull som en enskild vår. Årstiderna återkommer, när Persephone förs till Hades och när hon tilläts lämna är detta inte händelser, de är mönster vars mening inte finns fästa vid detta mönsters enskilda instanser. Jesus blir däremot endast korsfäst en gång, Moses mottar lagen en gång och Muhammed får sin kallelse en gång. Genom att göra de historiska händelserna till singulära skeenden introduceras det gudomliga i historien på ett annat sätt än innan. Det gudomliga närvarar i världen såsom någon med en plan, tiden är uppmätt och har en början och ett slut. Tanken om historien som framsteg, som en process med en riktning avskaffar messianismen som väntan på ett gudomligt ingripande. Det är i stället människan själv som ”avslutar” tiden och påbörjar den, inte längre som en gudomlig skapelseakt, utan som upprättandet och avslutandet av historiska epoker. Det finns en annan innebörd i ordet historia, nämligen berättandet. Berättandet föregår det historiska tänkandet, berättelserna är meningsskapande, och som människor är vi dömda till ständigt meningsskapande. Skillnaden mellan sagoberättelser och historia är inte uppenbar som barn, det tog tid att förstå skillnaden mellan medeltiden och det sagolandskap som befolkades av riddare, prinsessor men även drakar, trollkarlar och troll. Sagan dateras inte, det var en gång, sagan utspelar sig i ett land utan historia. Det närmaste en tidsbestämning som sagor kan ges är att de existerar i en annan tid, i ett förflutet som kan göras fantastiskt då det numera enbart består av minnen och återberättande. Det finns ett gränslöst element i sagan, en gränslöshet gör frågan om tillhörighet ointressant. Lika lite som sagorna måste förklara hur ett kungarike grundats behöver de bekymra sig med vilka riken som efterträder det, skiftandet av flaggor saknar betydelse. Hjälten kan vinna kungariket, men kungariket saknar betydelse såsom en helig idé, det finns bara till för att erbjuda sagornas hjältar och skurkar en scen eller ett pris. 

Paradiset på jorden är lika obekymrat inför territorier i tiden som i rummet. I stället för ett förflutet av epoker vars riktning bestämmer vårt eget kollektiva öde är det förflutna något att förirra sig i, underhållas av eller drabbas av, en brokig labyrint som saknar struktur. Den historiska epokens avgränsning inom tiden är lika mycket en skymf som nationens gränser på jorden. Det vore en utopi att ha befriats ifrån dem båda, men denna utopi ser ännu ut att vara alltför avlägsen för att försöka upprätta. Vår värld är en definierad av gränser, definierad av nationer och andra gemenskaper som genom historiska berättelser legitimerar sig. De politiska idéerna även de grundade i en uppfattning om historia. Både progressiva idéer om ett framsteg som realiserar materiellt välstånd eller mänsklig frihet och mer konservativa idéer om historien som ett arv och en tradition är kronopolitiska projekt. Vi är ännu inte mogna att överge historien och måste därför fortsätta att bruka den. För att tänka var vi befinner oss, vad som lett oss hit och vilka möjligheter vi har tillgängliga verkar det fortfarande vara nödvändigt att bruka periodiseringen av det förflutna. Genom att definiera vad som inlett denna epok skapas även en idé om vad den är, och möjligen, även en föraning om vad som kan avsluta denna epok. Vi berättar sagan om världshistorien för att ge vår egen tid ett öde. Frågan är ifall just denna idé om att historien ger oss vårt öde är en del av vårt problem. En aspekt av hur vår civilisation på ett djupt plan har byggts på föreställningar som är falska.

Att ta sig ur detta sätt att tänka historien, att tänka mening och tänka avgränsning är något som tar alltför lång tid för att kunna lösa de utmaningar vår värld står inför. Historien måste kanske ännu tänkas samtidigt som dess idé betraktas med misstanke. Ifall vi då måste tala i termerna av historiska epoker så kan vi konstatera att frågan om historien är en högst relevant fråga. I stället för det historiens slut Fukuyama beskrev verkar vår samtid kännetecknas av historiens återkomst. Men det är inte en historiens återkomst som på ett tillfredställande sätt dementerar Fukuyama, det vi ser är inte uppkomsten av politiska system som utmanar den liberala demokratin som överlägsna. Den auktoritära tendens som utmanar liberal demokrati utlovar inte en utvidgad frihet, den överträffar inte liberalismen på liberalismen på liberalismens egna premisser. Snarare än att utmana genom att erbjuda något som framstår som ett nästa steg, en fortsättning på det liberalismen påbörjat, är det en besvikelse på den liberala demokratin som när dess utmanare. Historiens återkomst är hittills snarare en historia som går igen än att nästa steg i en historisk utveckling skymtas. Historien går igen när det som historiens slut ansåg sig ha passerat återigen blir levande. Frågan om historien är en högst aktuell fråga. Ifall historiens återkomst ska förstås som ett vakuum ännu inte uppfyllt av den tidsanda som kommer att överkomma den som föregått den eller om framsteget i historien måste avfärdas när det förflutna vägrar vara förflutet är det som kommer avgöra ifall historiens idé är användbar. 

Ifall nu det historiska medvetandet är något att förkasta måste vi fortfarande veta vad vårt förhållande ska bli till det förflutna. Vi behöver på något sätt ordna det förflutna för att förstå det, och utan att förstå det förflutna förstår vi inte heller något av samtiden. Men en sådan ordning för att förstå det som varit måste inte i sig vara meningsfull, ordningen måste inte antyda en riktning hos historien.