Tidskriften Ordning

Utkast till en nymaterialistisk historiematerialism

Huvudfelet med all hittillsvarande materialism … är att föremålet, verkligheten, det sinnliga, bara uppfattas i form av objekt eller åskådningar; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt. Detta är anledningen till att den verksamma sidan utvecklats av idealismen men inte av materialismen – men bara abstrakt, eftersom idealismen naturligtvis inte känner den verkliga, sinnliga verksamheten som sådan.

Karl Marx historieanalys är idag ett av de mest välkända anspråk på en historiefilosofi. Så välkänd är denna historiefilosofi att det tycks banalt att idag återge denna. Har Marx inte redan fått fel? Var är den sista striden som ni sjunger om? För alla känner vi väl igen oss. Läsare! Tillåt dig sitta längst bak i en föreläsningssal, sammanhang spelar mindre roll, vare sig detta är ett gymnasieklassrum eller ett av de mångfaldiga “kommunistiska” partiernas lokaler, så lär det se ut ungefär såhär. Pådraget inleds med läsandet av det slående men stilistiska Kommunistiska Manifestets inledande mening: “Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” Ett passivt uppradande av Marx historiesyn, som ensidig och reduktiv följer ofta denna meningens obligatoriska upprepning. Vare sig föreläsaren med hänförelse citerar Stalin, Trotskij, det givna förbundets beskäggade herre eller läser ur läromedel för sociologi. Ja, oavsett ingång kommer det att låta ungefär såhär. -‘Den historiska utvecklingen drivs av klassernas emellan, oförsonligt motsatta intressen. Detta är historiens motor, hjulen har snurrat i urminnes tider –även innan hjulet. Alla tidigare samhällsstadier har på detta sätt uppstått – och denna motsättning tog oss senast ur feodalismen, till kapitalismen. Krönt under den franska revolutionen står borgaren idag som herren på täppan. Men i historiens automobil sitter bakom ratten i vårt kapitalistiska samhälle faktiskt proletariatet, som skall bringa oss kommunismen, alltså historiens slut.’ Denna läsning av Marx, som en som tänker in determinism och teleologi i världshistorien, ska jag i det som följer problematisera. Och detta utifrån Marx egna skrifter. 

Jag hör till nymaterialismens marxister. Denna relativt unga idétradition står ännu splittrad men förenas bäst som den materialistiska kritiken av Kants epistemologi. Ett bidrag till en nymaterialistisk marxism har redan utarbetats av Thomas Nail i hans Marx in Motion, denna betecknar han en “kinetisk marxism”. Kritiken av Kant inom marxismen föregår nymaterialismen avsevärt. I Alfred Sohn-Rethels Intellectual and Manual Labor uttrycks detta. Dessa verk finns ständigt i bakgrunden av vad som följer. Och inspirerat av hans kända utläggning om apans anatomi kommer vi att jobba oss bakåt från ett sent brev, med nedstamp för varje årtionde, ner till hans ungdomsskrifter. 

Vad som urskiljer vår historiematerialism som en nymaterialism är att vi trycker på den performativa karaktären i den historiska utvecklingen; som immanent verkan, som alltid är i rörelse. Nymaterialism i allmänhet, och vår variant i synnerhet, karaktäriseras av att den förstår de ontologiska och epistemologiska kategorierna som sammanhängande till den grad att den senare blir ointressant. En epistemologi utvecklad i det borgerliga samhället skulle vidare endast fungera för att understödja de existerande produktionsförhållandena och är till sin grund idealistisk då den tar det borgerliga medvetandet som sitt objekt. Ontologin är historisk och regional då det här är en fråga om de produktiva medlens specifika utvecklingsgrad. För den marxistiska nymaterialisten är inte materia en substans i den klassiska betydelsen, som något som allt kan utbytas mot och åter bli. Det är alltså inte fråga om ett ekonomiskt utbyte i materien. Detta är av materiens immanent kreativa och aktiva karaktär. Materia är riktigt ställt obetingad rörelse. Med ‘kreativ’ åsyftas här att materien är självorsakande så att dess aktivitets källsprång är immanent. Vad dessa bestämningarna innebär är att man måste förstå materian som inte bara passivt existerande oberoende av vårt medvetande, som leran ur vilken vi blåser liv i samhället, utan också såsom skapande av det mänskliga medvetandet. Detta är följaktligen hur vi förstår Marx postulat av den historiska materialismens metod: 

Det materiella livets produktionssätt betingar den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande,

På detta följer att det vi kan veta är helt beroende av det som är, och det som är för en specifik epoks utbytesförhållanden. Men det är också en metodologisk utsaga då Marx kallar detta för hans ledtråd. Vi sporras till syfte att aldrig ta medvetandets natur som sann och istället följa dess motsättningar till deras grundval. Alltså det borgerliga samhället, ett i grunden splittrat och dualistiskt samhälle. Vidar är det mot uppfattningen av materia som representation, som något vilket bara är objekt för människan att omforma, som vi positionerar materia som aktivt kreativ. Tesen jag driver i vad som följer är att man kan förstå Marx som att han redan förespråkade en nymaterialistisk filosofi avant la lettre. Jag tror även denna nymaterialistiska läsning av Marx filosofi kan ses tillsammans med vad jag hävdade ovan gällande den s.k. historiefilosofin för att ge den hängivna marxläsaren en förnyad förståelse för den historiska materialismen.

Marx historieskrivning består alltså inte i vad som av vissa karaktäriserats som en ‘stadiebaserad och deterministisk’ historiefilosofi. Marx levde själv länge nog för att se sådana felkaraktäriseringar av sin filosofi slå rot. 1877 adresserar Marx ett brev till N.M. Michailovskij, redaktör för narodnikernas tidning otetjstvennyje zapiski, en tidig och spretig vänstertendens i Ryssland. I detta brev skriver Marx att det är fel “att förvandla min historiska skiss av kapitalismens utveckling i västeuropa till en historiefilosofisk teori om en allmän utvecklingsgång som ödet tvingar på varje folk, oavsett vilka historiska omständigheter de än må befinna sig i”(min kurs.). Nej, den historia som Marx presenterar i slutet av Kapitalet är en specifik historisk utveckling. Absurt görs detta påstående då det eljest är i kapitalet som Marx talar om den romerska republikens landlösa plebejer som tog samma utveckling i strid, lät sig inte bli proletariat – vägrade arbetsmarknaden. Så om Marx är motsatt att utveckla denna historieskiss till en allmän teori, vari ligger vårt företag? Att spåra Marx som Marx. Följa den ledtråd som finns i hans skrifter. Ställa frågorna igen. Vi finner vidare exempel på denna position i Marx brev från 1881 till Vera Zasulitj, en kvinnliga narodnik, i frågan om de ryska ‘jordbrukskommunen’. I jordbrukskommunens samhällsform finner Marx en liknande dualism som i den hos det kapitalistiska samhället som “medger ett alternativ: dess egendomselement besegrar dess kollektiva element, eller också besegrar det senare det förra. Allt beror på den historiska miljö i vilken den befinner sig.” Som känt inträffade det tidigare och Ryssland, senare Sovjet, blev av den nya ekonomiska politiken och 5-årsplanerna en av världens främsta kapitalistiska ekonomier. I syfte att omvandla den gamla jordbrukskommunen gav bolsjevikerna vika för det stadiebaserade tänkandet och myten om socialistisk varuproduktion. Detta lands ekonomiska politik var främst lassalleansk, då de, likt det tyska arbetarpartiets s.k. “Gothaprogram”. De tog den idealistiska  positionen att “Arbetet är källan till all rikedom”. Varpå Marx invänder att “Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet” Det är i bruket som människan ställer sig med naturen, hon skiljer sig från den blott i utbytet, alltså produktionen av bytesvärden. Om mänskligt arbete var källan till all rikedom skulle hon nödvändigtvis äga en ontologisk separation från naturen, något vi inte kan tillåta. Men att den proletära revolutionen oktober 1917 skulle ta socialdemokratin som sin ledstjärna var aldrig ett nödvändigt resultat. Och ur varje misslyckande öppnar historien sig på nytt. En ny värld finner vi i den gamlas död osv. osv.. Det vi har sett i Ryssland med oktobers öppning mot något nytt hann Marx se i Pariskommunen. Det var två dagar efter Pariskommunens fall, denna ‘möjliga kommunismens’ revolution, som Marx i ett tal säger att den arbetande klassen vet med sig att den “måste genomgå långa strider, en hel serie historiska processer, varigenom människorna likväl omständigheterna helt och hållet kommer att förvandlas.”(min kurs.) Vi ser alltså de historiska processerna, klasstriderna, som föreliggande och som grundval till människans omstörtning. Det är ingen egendomlig observation; att Marx höll människans natur som sammanhängande med produktionssättet är vedertaget. Men detta är inte starkt nog, vi säger att kommunismens rörelse utgör en ny ontologi. Denna förändring tar sitt uttryck i brottet med den gamla världen, vi finner detta då Marx i talets inledning säger att “arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.” Brottet är alltså en nödvändig grundval i den kommunistiska ontologin, det kommunistiska livet.

Pariskommunen och därtill etableringen av den första proletariatets diktatur hade onekligen efterdyningar i Marx tänkande men även dessförinnan i 1867 med publiceringen av Kapitalet finner vi stöd för vår tes. Kapitlets första bands disposition vittnar redan om den historiska metod som Marx följer. Han börjar nämligen i det som är föreliggande i kapitalismen, varan. Marx bestämmer varan som “först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag.” Vi går under bokens gång från varan till den primitiva ackumulationen och kapitalismens framväxt i de europeiska kolonierna i det tjugofjärde respektive tjugofemte kapitlen. Vi kommer att se detta tillvägagångssätt; då Marx går från det föreliggande till det fördolda. Detta är samma ledtråd han följer i vad vi kallade det historiematerialistiska postulatet. I det välkända exemplet med rocken och linnevävens förhållande till varandra beskriver Marx värdet av dessa som sammanhängande, som att de “framträder här genom dess egen relation till den andra varan.” Men i det att vi förstår värdeförhållandet två varor emellan “bedöms den endast från denna sida[linnevävens], som förkroppsligat värde, som värdekropp. Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen den närbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot väven representera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av en rock.” I detta utdrag beskriver Marx hur linneväven som ren värdekropp är jäktad till att bli rock, den känner den “sköna värdesjälen” alltså rocken och åtrår dess form. Marx tillskriver med andra ord varan en slags agens, han ser värdeskapandet som immanent orsakat. Vi säger att den är fri utan objekt, utan vilja. Om detta inte skulle framgå klart nog från det tidigare utdraget ur kapitalet så följer direkt på detta att Marx skriver att “Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuella landsfadern.” Linneväven förklär sig alltså som rock likt den som vill ta ett majestäts plats i landet. Marx kollapsar i detta också separationen mellan varans ontologi och människans. De äger samma sorts agens, alltså den som är immanent och som endast är i stånd att ändra form i skenet av verklig förändring. Att detta inte är en fråga om ontologisk förändring framgår ännu tydligare från diskussionen i det femte kapitlet då detta är på tal. Här beskriver Marx inledningsvis arbetet: “Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur.” Det är denna växelverkande rörelse mellan mänsklig frihet och materians frihet som de bägge står i stånd att förändras. Vidare diskussion avstår jag från här för att istället gå vidare till vår läsning av Kapitalets förarbete: Grundrisse.

I dessa manuskript som är skrivna vintern 1857-58 finner man en rad historiska utläggningar; detta främst i inledningen och i avsnittet ”förkapitalistiska produktions- och egendomsformer”. Den historieskrivning som vi tidigare såg i Kapitalets disposition görs explicit när Marx skriver att “Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi. (…) Den borgerliga ekonomin ger alltså nyckeln till den antika etc.” Korrekt förstår vi detta som att det i den antika ekonomin som bidrog till den kapitalistiska ekonomins framväxt inte kan förutses förens kapitalismens fulla utveckling. Det är också en dubbel rörelse då han också skriver att den befintliga ekonomin endast kan förstås i ljuset av dessa tidigare produktionsförhållandena eftersom rester av dem består ända in i vår tid. Erinra det vi läste ovan av Marx när han skrev till Zasulitjch; att det är de historiska förhållandena som bestämmer huruvida den ryska jordbrukskommuen utvecklas. Detta förklarar vidare motsättningen till utvecklingsbegreppet då han skriver att denna “beror över huvud därpå, att den senaste formen betraktar de tidigare som steg upp mot den själv och att den, eftersom den sällan … är i stånd att kritisera sig själv … uppfattar dem ensidigt.” Marx avfärdar alltså än en gång, de som anklagar honom för en stadiebaserad historieskrivning, och i ännu högre grad beskyllningen på teleologi. När man ser allt detta tillsammans måste man förstå Marx som först och främst en rörelsefilosof, rörelsen är det enda som är förutsatt men dess riktning är inte betingad utöver omöjligheten av en återvändo. Materia är riktigt ställt alltid i rörelse och definieras så för Marx. Marx ser detta och inte minst i den historiska rörelsen som fortgår utan uppehåll. I en diskussion om den materiella utvecklingens förhållande till den konstnärliga ställer Marx läsaren frågan “är Akilles möjlig med krut och kulor? Eller huvudtaget Iliaden med tryckpressen[?]” I detta ser vi en slags historisk ontologi, det blir direkt uppenbart för läsaren att en sådan historia görs direkt barnslig av vår tids teknologiska position. Samtidigt är det just detta som Marx ger som skäl till vår fortsatta fascination med det antika, dess barnslighet. Han skriver att de antika berättelserna får en att vilja “själv sträva efter att återskapa barnets sanning på en högre nivå.” Han skriver om denna “natursanning” som skildras i konsten, att den aldrig kan återvända eftersom vi inte åter kan blåsa liv i den ‘materiella grundvalens anatomi.’ Om man vill ta den yngre Marx språkbruk så säger vi gärna att ontologin och anatomin är högst sammanhängande. Direkt blir analogin i avsnittet ”förkapitalistiska produktions- och egendomsformer” då Marx skriver att ägandeförhållandena är en lika viktig förutsättning för att den individualiserade arbetaren ska framträda “är i lika hög grad en förutsättning för hans verksamhet som hans hud, hans sinnesorgan” I detta avsnitt ger Marx också en kort utvikning om hur en kommunistisk ontologi ser ut, det blir här en oförmedlad rörelse, en “utveckling i vilken människan inte reproducerar sig i någon bestämd form, utan producerar sin totalitet, inte försöker bli något som redan blivit till, utan befinner sig i varandets absoluta rörelse.” Det är då den kommunistiska människans produktionsförhållanden som sätter henne i stånd till denna ohämmade rörelse. Det är den kommunistiska försoningen mellan samhällsvarelser människan och djurvarelsen människan. Hon skiljs från sina medborgare i samma mån hon skiljs från sina produktionsmedel. Ingetdera är för henne utan alltid för någon annan. Varje medmänniska är en motståndare och varje maskin ställer sig mot henne likt linneväven gör rocken; försöker ta hennes plats. I den historiska rörelsen tar kommunismen fasta på den kapitalistiska människans splittrade subjekt, hennes inneboende dualism. Denna kommer av varans dubbla ansikte, likt Janus på myntet, i dess bruksvärde som skiljs från dess bytesvärde. Se här till Descartes; vars tvivel endast blir möjlig i det borgerliga samhället. När man faktiskt kan tro sig bli lurad av en ond demon är det blott uttrycket av en ond värld. En kluven värld som ger illusionen av dig som ett subjekt skilt från det yttre. 

‘Men hur förklarar du då Manifestet!’ Hör jag redan skanderas. Lugn kära läsare “Historien om alla hittillsvarande samhällen är” fortfarande “historien om klasskamp.” Och riktigt ställt är samhället än idag uppdelat i proletariat och bourgeoisi, som det också var 1847. Detta följer också på vad vi sett ovan, men vi kan inte förstå detta så starkt som den som startade sin läsning i manifestet. Klasskampen är visserligen en historisk process men för att förstå vilken art denna process hör till kommer jag att behandla alla de större verk Marx skrev under 1840-talet som en hop. Det framgår som tydligast ur “De ekonomisk-filosofiska manuskripten” då Marx skriver att “kommunismen som sådan är inte målet för den mänskliga utvecklingen, inte det mänskliga samhällets slutgiltiga gestaltning.” Det är alltså inte ett historiens slut som införs av kommunismen. Men det är enligt Marx en verklig nödvändighet i egenskap av logisk nödvändighet. Åter till Manifestet hittar vi några av Marx mest radikaliserade formuleringar. Dessa formuleringar skulle vid första anblick motsäga det vi etablerat ovan som den deterministiska logikens otillräcklighet för att förklara den historiska materialismen. Ja, den som endast har läst Manifestet kan rent av ursäktas för att hysa denna felaktiga uppfattning. Speciellt i avslutet av bokens första kapitel då de skriver att; borgaren “producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundviklig” tycks denna uppfattning understödjas. Men i detta måste förstås att han inte talar om en universell historieskrivning. Visserligen är det här bara frågan om vad som följer på den fullt utvecklade kapitalismen och detta är kommunismen. Detta har jag inte motstridit ovan och än mindre skulle jag strida mot denna uppfattning(för vad skulle då vår historiematerialism bestå i?). Det man inte får tro för detta är att det är historiens slut, det är blott slutet på historien som driven av klassmotsättningar. Det är alltså den ‘hittillsvarande’ historien som drivits av klasskamp. Och detta är än en gång i linje med vad vi sett ovan om kommunismens inträde, alltså den nya ontologin, den nya världen. Än starkare finner vi även i manifestet detta då de vänder sig mot de “eviga sanningar såsom frihet, rättfärdighet o.s.v., vilka är gemensamma för alla samhällstillstånd. Men kommunismen avskaffar de eviga sanningarna, den avskaffar religionen och moralen istället för att omskapa dem, den står därför i strid med all hittillsvarande historisk utveckling.” Det finns inga eviga sanningar för marxisten, detta skulle kräva en oföränderlig vara alltså en materia som inte förstås som rörelse. Till dessa eviga sanningar som här radas upp hör så klart religionen och filosofin. Den senare av dessa kan rimligen förvåna vissa läsare och samtidigt te sig självklar för andra. Jo enligt en viss tradition skulle Marx kastat av sig filosofin 1847 i den elfte tesen om Feuerbach då “Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den.” Det är riktigt att “filosofin står i historiens tjänst – att avslöja självalienationen i dess oheliga gestaltningar … Kritiken av himlen förvandlas därmed till kritik av jorden”. Efter “Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin” kan vi inte längre så enkelt sluta oss till denna uppfattning. Ty filosofin är inget självändamål – dess objekt är sitt eget upphävande. Det är riktigt ställt att “Ni kan inte upphäva filosofin utan att förverkliga den.” Här har vi en central del av Marx verk som avslöjas men som sällan förtydligas. Alla har vi väl läst när Marx beskriver hur människan i det kommunistiska samhället kan “göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten”. Det han målar upp här är arbetsdelningen som upphävd och till detta avskaffas den intellektuellas särställning. Den intellektuella och den manuella arbetarens mödor blir en och den tidigare går till världen, ställer sig på fötterna. Men i det att filosofin förverkligas ska den också överges; hon överlämnas då till historiens hänsynslösa kritik. All hittillsvarande filosofi blir blott historisk kuriosa, även Marx enastående Kapitalet blir nu blott arkivmaterial. Upphävandet är kommunismens står inte detta klart för läsaren redan nu så görs det uttryckligt i Marx mest tillspetsade definition av kommunismen. Då han skriver att “Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga rörelsen som upphäver det nuvarande tillståndet.” Kommunismen som rörelse sammanfaller med filosofins förverkligande alltså “Filosofin är hjärnan hos denna emancipation, dess hjärta är proletariatet. Filosofin kan inte förverkligas utan proletariatets upphävande och proletariatet kan inte upphävas utan att filosofin förverkligas.” Vad vi landar i blir detsamma, upphävandet av det nuvarande tillståndet, arbetsdelningen, de eviga sanningarna och människan så som vi idag känner henne. 

Vi kommer nu till den föreliggande textens sista avdelning och Marx tidigaste verk. Doktorsavhandlingen den tjugotvå-åriga Karl Marx avlade 1841 under titeln “Skillnaden mellan den demokritiska och epikureiska naturfilosofin” innehåller hans främsta diskussioner om materiens beskaffenhet. Denna text tillsammans med dess förarbete “Anteckningsböcker om epikureisk filosofi” är trots respektive titel främst en exeges av den romerska poeten Lucretius så kallade atomlära. I vad jag har skrivit ovan har jag medvetet undvikit att tala om vad Marx skriver om materia som sådant. Själv undviker han att begreppsliggöra materian och förhåller sig istället till den praktiskt. För materialisten är frågan om materiens existens en icke-fråga. Lucretius belyser detta bättre än någon annan i filosofikanonen. Han talar om ‘råämnen’, ‘alstrande kroppar’, ‘ursprungskroppar’ och ‘frön’ i syfte att redogöra för tingens natur utifrån den minsta tänkbara kroppens begrepp. Marx inleder avhandlingen med att fastställa att “Epikuros antar en trefaldig rörelse hos atomerna i tomrum.” Med detta har han redan satt atomens rörelse i ett dialektiskt språkbruk. Vad jag undvikit att tala om ovan, den dialektiska materialismen finner vi först i början av Marx karriär. Rörelsen kommer visa sig vara en enda rörelse, den verkliga rörelsen, men av språklig konvention måste vi behandla dem som tre särskilda. Den första av dessa rörelser som Marx diskuterar är kroppens fall då “punkten upphävs i linjen” detta gör även “varje fallande kropp i den räta linjen som den beskriver.” Alltså har kroppen ingen självständig existens i linjen, ingen identitet. Och då atomerna “är i ständig rörelse” så “försvinner de i den räta linjen” till den grad att Marx säger att “atomens soliditet är ännu inte befintlig”. Det är i den andra rörelsen, clinamen eller deklinationen, som den räta linjen negeras så att “från clinamen den självbejakande rörelsen härrör, relationen, dess bestämning som bestämning av sig själv och ingen annan.” Detta är en rörelse som är obestämd både i tid och rum och som sker vanemässigt utan ett objekt, vi kan benämna den som en böjelse. Att den är obestämd innebär även att dess riktning är obestämd, alltså bryter den determinismens orsakskedja; clinamen är “det något i dess bröst som förmår motkämpa och motstå.” Clinamen är alltså en kontingent rörelse som ligger till grunden för vår konkreta verklighet, och i egenskap av kontingent är den oförenlig med teleologi. Då clinamen motkämpar linjen sätts kroppen i relation till de många kropparna så de repellerar varandra vilket ger upphov till den sinnliga världen. De ingår en “syntetisk förening”. Atomens självmotsägelse är vad som ger dem sin verklighet då de måste skiljas från sin essens och göras verkliga. Det är böjelsen från idéen av atomen som faller i den räta linjen som sätter dess verklighet, sätter den i direkt relation till de många atomerna, alltså en materiell relation. Detta är den historiematerialistiska metoden igen, Marx säger att man bör “gå baklänges från det senare till det tidigare och  låta den själv sin egendomliga ställning uttala.” Marx kommer följdriktigt till sin metod i studien av Lucretius och Epikuros. Då detta även är deras förhållande när han säger att “Lucretius må ha hämtat denna förklaring från Epikuros eller inte. Det hör inte till saken.” (…) “Detta tjänar mig samtidigt som rättfärdigande, om jag ger en helt annorlunda uppdelning från den som Epikuros hade.” Vi måste alltid gå tillbaka men stanna i det föreliggande, engagera en praktisk abstraktion och ställa frågorna igen. Tillåt mig här citera Prometeus. De, enligt Marx, gudsföraktandes gud, filosofernas helgon: 

Om något syns dig svårtytt eller gåtfullt, 

så spörj ånyo. Du får klart besked, 

ty jag har tid långt mera än jag önskar.

Litteraturlista:

1.  Aiskylos. Den fjättrade prometheus. i De grekiska tragedierna. Övers. Emil Zilliacus (Stockholm: Vertigo förlag, 2005)
2. Marx, Karl. Engels, Friedrich. Det kommunistiska partiets manifest, Övers. Anonym, (Stockholm: Nixon, 2009)
3. Marx, Karl. Engels, Friedrich. Den Tyska Ideologin, i Människans Frigörelse, Övers. Sven-Eric Liedman, (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 1995)
4. Marx, Karl. “Brev till redaktion för otetjstvennyje zapiski”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003)
5. Marx, Karl. ”De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003)
6. Marx, Karl. Differenz Der Demokritischen und Epikureischen Naturphilosophie. I Marx-Engels Gesamtausgabe. Band I/I (Berlin: Dietz Verlag Berlin, 1975)
7. Marx, Karl. “Fragmente aus den Heften zur epikureischen Philosophie”. I Marx-Engels Gesamtausgabe. Band IV/I (Berlin: Dietz Verlag Berlin, 1975)
8. Marx, Karl. ”förkapitalistiska produktions- och egendomsformer” i Grundrisse: Ett urval, Övers. Erik af Edholm, (Hägersten: Tankekraft Förlag, 2010)
9. Marx, Karl. Grundrisse: Ett urval, Övers. Sven-Eric Liedman, (Hägersten: Tankekraft Förlag, 2010)
10. Marx, Karl. “Hefte zur epikureischen Philosophie”. I Marx-Engels Gesamtausgabe. Band IV/I (Berlin: Dietz Verlag Berlin, 1975)
11. Marx, Karl. Kritik av Gothaprogrammet. Övers. Katarina Sundqvist (Stockholm: Ordfront, 1975) 
12. Marx, Karl. Om förkapitalistiska produktionssätt. Övers. Erik af Edholm (Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag, 1970) 
13. Marx, Karl. ”Pariskommunen”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003)
14. Marx, Karl. Kapitalet: Kapitalets produktionsprocess, Övers. Ivan Bohman, (Lund: Arkiv Förlag, 2018)
15. Marx, Karl. “Teser om Feuerbach”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003)
16. Marx, Karl. ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003) 
17. Marx, Karl. ”Till kritiken av den politiska ekonomin”, i Texter i urval, Övers. Sven-Eric Liedman, Red. Sven-Eric Liedman, Björn Linnell. (Stockholm: Ordfront Förlag, 2003)