Tidskriften Ordning

Vad är filosofins historia? Filosofins historia är en motsägelse, det vill säga, ordkombinationen ”filosofins historia” är en motsägelse. Men det verkar märkligt eftersom det trots allt är ett vedertaget ämne som studeras på ett begripligt sätt. I detta ämne studeras filosofer och de historiskt betingade filosofiska traditioner som filosoferna tillhör. Målet är att fånga och förankra deras idéer i en viss tid. Vad är problemet med detta? Är filosofins historia inte som vilken annan historisk vetenskap? Ordkombinationen ”anatomins historia” är trots allt ingen motsägelse. Om det därför ska hävdas att filosofins historia är en motsägelse måste det vara på grund av en utmärkande karaktär hos filosofiämnet och därigenom i ämnets studieföremål. Filosofins historia är en motsägelse därför att det senare ordet i ordkombinationen är ett ämne samtidigt som det förra ordet i ordkombinationen inte är ett ämne. ”Men självklart är filosofi ett ämne!” vill man nu kanske utbrista. Filosofin är väl ändå ett ämne med ett studieföremål som skiljer sig från anatomins studieföremål? Detta är otvivelaktigt fallet eftersom filosofin inte begränsar sig till att studera uppbyggnaden av levande organismer. Nyckeln ligger just i detta: omöjligheten att begränsa filosofin och dess studieföremål. Det är inte så att filosofin endast inte kan begränsa sig till anatomins studieföremål, utan filosofin kan inte begränsa sig till något studieföremål överhuvudtaget. Det är därför inget ämne bredvid andra ämnen: det är inget ämne alls, utan ämnet. Varför är det så? Filosofin studerar varat: det varande såsom varande. Denna beskrivning av filosofin kan även kallas metafysik. Orden är utbytbara. Man vill nu kanske hävda att metafysiken är en del av filosofin men att orden inte alls är utbytbara. Men det gör ingen skillnad eftersom metafysikens studieföremål inte kan begränsas. Om inte metafysikens studieföremål kan begränsas och metafysiken samtidigt är en del av filosofin kan inte heller filosofins studieföremål begränsas. Det är uppenbart att filosofins studieföremål inte kan begränsas till en särskild domän eftersom varat alltid redan överskridit varje domän, ty varje domän har sitt varande som förutsättning. Det vill säga, det är inte tillfälligt att allt som är, är. Detta är en tautologisk poäng. Det studium vars föremål är obegränsat kan inte heller ha en tidsligt begränsad aspekt. Filosofins studieföremål är därför evigt. Om filosofins studieföremål är obegränsat och evigt är därigenom filosofin själv obegränsad och evig. Filosofins historia är därför en motsägelse. Det förra ordet i ordkombinationen sysselsätter sig med det tidlösa och det senare ordet i ordkombinationen sysselsätter sig med det tidsliga. Hur kommer det sig att det finns ett ämne som sysselsätter sig med det tidlösas tidslighet? Det verkar inte annat än omöjligt. Målet med följande skrift är att försöka klargöra möjligheten för filosofins historia. Man vill nu kanske hävda, för att vifta bort motsägelsen, att filosofins studieföremål och filosofins aktivitet skiljer sig åt. Med ”filosofins studieföremål” åsyftas varat och med ”filosofins aktivitet” åsyftas tänkandet. Enligt denna distinktion kan studieföremålet vara det obegränsade och eviga varat samtidigt som aktiviteten kan vara det begränsade och tidsliga tänkandet av varat. Filosofins aktivitet kan i det här fallet vara historiskt betingat även om filosofins studieföremål inte är historiskt betingat. Denna påstådda insikt skulle då kunna klargöras genom att begränsa tänkandet till en särskild domän innanför varat och innanför tiden. Om tänkandet till exempel är betingat av ett givet organ (säg hjärnan) är tänkandets föremål någonting annat än föremålen för andra organ (säg ögat eller örat). Men eftersom tänkandet, filosofins aktivitet, har varat som studieföremål kan det inte begränsas. Eftersom tänkandets föremål är obegränsat kan inte tänkandet bestämmas genom någonting annat än sig självt. Filosofins aktivitet har ingen given natur, den är självbestämmande. Filosofins aktivitet och filosofins studieföremål är båda obegränsade och därför en och detsamma. Men de är en och detsamma just för att de skiljer sig åt. Denna själv-skillnad beror just på den obegränsade och självmedvetna karaktär som tänkandet har. Tänkandets självmedvetna karaktär ska nu klargöras och det kommer att visa sig att det är just insikten om själv-skillnaden, funnen i tänkandets självmedvetande, som förenar filosofin med dess historia. Varken filosofins studieföremål (varat) eller filosofins aktivitet (tänkandet) är möjliga att begränsa. Filosofins studieföremål är ingenting annat än filosofins självmedvetna aktivitet. Att filosofins aktivitet är självmedveten innebär inte att aktivitetens riktning är mot sig själv som en särskild riktning mot ett särskilt föremål som skiljer sig från andra riktningar mot andra föremål, utan att aktiviteten är medveten om sin aktivitet i det att aktiviteten är riktad mot föremålet i fråga. Tänkandet av föremålet i fråga är tänkandet av tänkandet av föremålet i fråga. Föremålet som sådant, filosofins studieföremål, är varat. Men varat tänks aldrig i ett särskilt fall. I ett särskilt fall tänks det ena eller andra. I detta tänkande av det ena eller andra tänks detta tänkande. Om inte det vore fallet hade det ena eller andra inte tänkts på ett bestämt sätt eftersom tänkandet av det ena eller andra samtidigt är tänkandet av att det motsatta i fråga utesluts. Detta kan också uttryckas genom att det teoretiska vetandet (vetandet av det betingade) har ett dubbelt föremål: det varande och det sanna. I tänkandet av någonting bestämt tänks det alltid att ”det är så och så” men i denna tanke tänks det även att ”det är sant att tänka att det är så och så”. Tänkandet, som filosofins aktivitet, återvänder till sig självt och blir vetande utan att därigenom addera något innehåll till det som tänks. ”Det är sant” är alltså ingen predikativ sats. Denna självmedvetna struktur gäller även för det praktiska vetandets dubbla föremål: det verkande och det goda. Men det är inte viktigt för skriftens ändamål att utveckla praktiskt vetande. Det räcker med att säga att teoretiskt och praktiskt vetande enas i absolut vetande eftersom absolut vetande är ingenting annat än tänkandets självmedvetande. När tänkandet återvänder till sig självt tänks tänkandet självt. Som tidigare nämndes är tänkandet som sådant obegränsat och därför tänks det obegränsade i varje tänkandeakt. Det som tänks i varje tänkandeakt är begränsat och tänkandet av det som tänks i varje tänkandeakt är obegränsat. I varje tänkandeakt förenas därför det obegränsade med det begränsade. Uppenbarligen är de olika men samtidigt kan det inte finnas någonting annat än det obegränsade. Hur kan detta vara fallet? Det tänkta är ingenting annat än tänkandet eftersom tänkandet är obegränsat (det finns ingenting annat än det som inte kan begränsas). Men det tänkta är någonting annat än tänkandet eftersom det som är obegränsat inte kan förstås genom det som är begränsat. Deras identitet är deras skillnad. Detta är på grund av att tänkandet som sådant är skillnad, är bestämdhet. Bestämdheten själv är ingenting bestämt men det bestämda är ingenting annat än sin bestämdhet. Skillnaden mellan bestämdhet och det bestämda är därför ingen skillnad i innehåll eller form, utan det är skillnaden som det obegränsade tänkandet är. Denna skillnad uttrycks i att filosofin som sådan är ursprungligen uppdelad i aktivitet (tänkande) och studieföremål (vara), och det finns en asymmetri som prioriterar aktiviteten eftersom det är aktivitetens självmedvetande som fördubblar filosofins studieföremål och visar sig vara filosofins studieföremål. Det är därför filosofi är idealism. Hur ska denna abstraktion kopplas till filosofin och filosofins historia? Det borde vid det här laget vara uppenbart att filosofin inte kan placeras innanför historien eller tidslighet. Men det är lika uppenbart att det finns en historia av detta filosofiska eller metafysiska vetande. Det som uppfattas som filosofiskt eller metafysiskt vetande har tänkts och skrivits ned av olika filosofer genom historiens förlopp. Detta förlopp är filosofins historia. Men hur kan det vara fallet att det som tänks och skrivs ned i filosofins historia är filosofiskt vetande när filosofiskt vetande är tidlöst? Det är här viktigt att förstå hur man, från ett förstapersonsperspektiv, kan förstå någon annans tanke. Om någons tanke är begriplig utifrån sig själv är förståelsen av hennes tanke detsamma som min tanke. Det som förklarar hennes tanke förklarar min tanke. Detta är inte två tänkandeakter som delar samma innehåll, utan det är en tänkandeakt eftersom det inte finns någonting i förklarandet av tanken i fråga som kontrasterar hennes tanke från min. Skillnaden mellan min och hennes tanke försvinner och tanken, kan sägas, förstår sig själv. Om någon annan skulle förstå min och hennes tanke, kan inte heller hans tanke vara skild från min och hennes tanke. Detta uttrycks varje gång någon säger att de förstår vad någon annan menar. Det här gäller för alla tankar som kan förstås utifrån sig själva, vare sig de är betingade (empiriskt vetande) eller obetingade (absolut eller filosofiskt vetande). Men det verkar samtidigt märkligt att flera personer som tänker samma tanke tänker de facto en och samma tanke som förstår sig själv. Detta verkar sudda ut skillnaden mellan människors tänkande överhuvudtaget och verkar omöjliggöra deras tänkande i historien. Men det är tvärtom. Som noterat ovan är att förstå någons tanke detsamma som att tanken förstår sig själv. Det betyder att det lika gärna kan sägas att man kan förstå någons tanke eftersom förståelsen av att tanken förstår sig själv är just att förstå någon annan. I filosofiskt vetande förstås historien som självförverkligandet av filosofiskt vetande. Vetandet av att filosofins aktivitet inte är någonting annat än filosofins studieföremål är ingenting som förstås i, begränsat till, en viss tid eftersom detta är det som tänks, som vetande, i vilken tänkandeakt som helst. Men detta innebär inte att detta filosofiska vetande ligger utanför historien, utanför tiden. Det finns ingenting utanför det obegränsade tänkandet. Vetandet av att filosofins aktivitet inte är någonting annat än filosofins studieföremål tänks varken vid, begränsat till, en viss tidpunkt i historien eller utanför historien, utan i tanken av deras spekulativa identitet (där deras identiteten är deras skillnad) förintas den tidsliga skillnaden mellan tankarna som denna tanke uttrycks i. Filosofins evighet är ingenting annat än en viss tidpunkt i filosofins historia eftersom filosofins evighet inte kan begränsas till en viss tidpunkt till skillnad från en annan tidpunkt men filosofins evighet är samtidigt någonting annat än en viss tidpunkt i filosofins historia eftersom filosofins evighet inte kan begränsas till en viss tidpunkt till skillnad från en annan tidpunkt. Filosofins historia är ingenting annat än förintandet av tiden och erkännandet av filosofiskt vetande som obetingat närvarande. Men just detta erkännande av filosofiskt vetande som obetingat närvarande är förverkligandet av filosofiskt vetande i historien. Filosofin är sin historia men filosofins evighet är asymmetriskt prioriterad i förhållande till filosofins historia. Både filosofins evighet och filosofins historia blir explicerad genom självförståelsen av filosofins eviga giltighet, och denna självförståelse av filosofins eviga giltighet som explicerar identiteten och skillnaden blir alltid redan explicerad i filosofins historia. I filosofins historia är det just skillnaden mellan tidpunkterna som visar på betydelselösheten av skillnaden mellan tidpunkterna. Men alla försök att förstå filosofins eviga giltighet genom en ren historisk metodologi misslyckas och missförstår filosofins eviga giltighet. Alla sådana försök är försök att begränsa det som inte kan begränsas. Det finns därför en vits med att säga att filosofins historia är filosofens ämne och inte historikerns ämne, ty filosofen förstår både filosofin och dess historia. En historisk metodologi tillhör teoretiskt vetande men försöket att begränsa det som inte kan begränsas gäller både när teoretiskt vetande försöker vara kravet på vetande (scientism) och när praktiskt vetande försöker vara kravet på vetande (synd). Båda dessa upphäver sig själva som ensidigt giltiga och blir giltiga i det sanna kravet på vetande: vetandets självmedvetande, absolut vetande. I filosofin kan inte en viss avgudadyrkan undvikas eftersom det är i det bestämda och tidsliga som förståelsen av det universella och tidlösa ges, men att återigen påminna om bildförbudet är filosofens uppgift. Filosofen älskar idolen eftersom filosofen förstår att det just är genom idolen som den upphävs.